Det finns två bra låtar som heter ”The End” just nu. En av Beatles och den andra av The Doors. Jag har nynnat på båda i flera dagar nu.
Igår var det konsert på Drottningen i Sandviken. Ruggigt bra musik. Gitarrer och orkesterinstrument kom fram, och jag rööös när stråkarna satte igång med temat till ”Pirates Of The Caribbean”. Fy faan vilket drag.
Detta var som en avslutning för studenterna som går ut. Sedan tredje klass har jag spelat musik i Kulturskolan, och nu är det slut. Jag var inte alls förberedd på att det skulle vara vemodigt när jag satt där och tänkte på talarnas ord medan kören sjöng den sista vårsången samtidigt som solen lyste med guldiga strålar på deras ansikten. Jag tänkte tillbaka på alla lektioner; hur kul men också hur tråkigt det var ibland. Jag kommer sakna att alltid ha något regelbundet utanför vanliga skolan att gå till, det är säkert. Gitarrlektionerna blev som en avkoppling – något att ha för att komma undan de bekymmer man hade i skolan. Det var skönt att lira lite gitarr på fredagseftermiddagarna, och få lite låtar av läraren så man hela tiden utvecklades. Läraren, Göran, har jag mycket att tacka för. Maken till duktigare gitarrist och pedagog får man leta efter. Jag är mycket stolt över att få haft just honom som lärare – det han gjort för mig och mitt gitarrspel och musikintresse kan inte mätas i ord.
Musiken har också hjälpt mig på andra sätt. Genom de regelbundna konserterna har jag fått spela upp inför publik (ibland flera hundra stycken) och jag har även lirat i grupp med andra någon gång eller två. Detta har varit så givande att den rädsla de flesta har för att ställa sig inför en grupp och kanske prata eller spela är nästan helt borta för mig nu. Konserten igår var en piece of cake till exempel. Jag gick upp och gjorde min grej (spelade ”Scarborough Fair” med en flöjtist btw). Jag är inte alls lika nervös inför grupper som jag var för kanske 3-4 år sedan.
Vemodigt var ordet. När man avtackades för sin tid i Kulturskolan grät många, dels för att det är slut, men även för att de skulle komma att skiljas från sina vänner de skaffat. Och då slog det mig: jag har också ångrat en del nu i efterhand. Jag ångrar att jag inte lade mer tid på musiken. Att jag inte skaffade vänner med liknande intressen och smak. Att jag inte spelade tillsammans i grupp med andra. Att jag inte engagerade mig i band och kanske utvecklades mer och lärde mig nya instrument och tekniker. Om eller när jag får barn, ska jag tamigfan pusha stenhårt för att de spelar minst ett instrument. Ni ska veta att det ger så mycket. Jag tror inte de som inte spelar något riktigt förstår känslan av att skapa musik. Det är ganska synd… Man upptäcker på ett sätt en ny dimension av saker och ting.
Mamma och pappa har alltid pushat på mig. Frivilligt började jag på gitarr i sjätte klass, men när jag blev ”för duktig” för Österfärnebos gitarrlektioner föreslog läraren här att jag kunde börja inne i Sandviken. Jag tvekade, men körde på. Bussresorna störde, men vafan… Jag köpte då även min första egna gitarr – den jag fortfarande använder. En röd halvakustisk stålsträngad Washburn. Rödlackad med vita detaljer och kromade stämskruvar. I början var den svår att spela på, men jag gillade den mer och mer och nu så totalt älskar jag den. I början av gymnasiet var jag på vippen att hoppa av lektionerna, men jag drevs vidare eftersom kötiden på gitarr är skitlång och jag lika gärna kunde köra gymnasiet ut. Det är det senaste året, i 3:an, som jag verkligen har hårdkört gitarr. Jag har upptäckt ny musik som har lett mig in på djupare spår.
Så, för att sammanfatta: åren har givit mig enormt mycket. Musik är sannerligen själens språk, och ingen borde gå miste om chansen att kunna skapa sin egen musik. Råd till dem som tänker börja spela eller hoppa av: finn glädjen i vad ni gör. Finn gnistan i musiken, finn elden som tar er vidare från dag till dag. Slutar man spela kommer man till 98% säkerhet ångra sig någon gång i livet. Att kunna spela musik är nästan lika värdefullt som arbetslivserfarenhet ibland .. 
höhö..
Jag kommer helt klart fortsätta spela regelbundet. Jag tror dock inte att jag kommer utvecklas med samma räta kurva som förut. Tack Kulturskolan! Tack.
Så jäkla tråkigt, men inte mycket att göra åt. Folk börjar dra åt olika håll snart, så det drar ihop sig.
