Jag hade bara halvhjärtat tagit in nyheterna om ett jordskalv i Chile. Kopplade inte då att det skulle innebära vågor mot de flesta öarna i Stilla Havet. Väcktes runt sex på lördagmorgonen av sirener. Vi drog på tv:n där det informerades om en annalkande tsunami som skulle träffa Hawaii vid 11.00-11.30 på förmiddagen. ”Jaha”, tänkte jag, och plockade ut det viktigaste från rummet (FYI; laptopväskan med min Macbook, iPhone och pass). Efter en tid gick det dock upp för mig att detta var ganska allvarligt, så jag öste ner allt jag hade i rummet i den stora resväskan. Inte bara på grund av att en jättevåg kanske skulle skölja bort huset, utan även inför risken för plundring av stället medan vi var borta.
Vi dirigerades till ett närliggande samhälle, Princeville, som ligger högt beläget. Det var snorhett i luften – ingen vid, inga moln. Underbar dag att snorkla och hänga på stranden, men nej – vi skulle sitta och vänta på lite vågor. Perfekt. Tillsammans med alla andra människor slog vi oss ner på en gräsplätt med bra vy ut över havet. Och vi väntade. Och väntade. Det blev varmare och varmare. Tack vare de moderna undren ”internet” och ”iPhone” kunde jag i realtid hålla koll på utvecklingen av tsunamin, mest via Twitter. Hashtaggarna #Hawaii och #Tsunami kollades med jämna mellanrum av mig, och jag vidhåller att det var det överlägset smidigaste sättet att hålla sig uppdaterad. Länge leve Twitter. Jag visste t.ex. på samma gång som räddningspersonalen att vågorna som träffade Hilo bara var en halvmeter höga. Vi fortsatte dock att vänta, för det ryktades om att det var ett tio timmars fönster, och att det skulle komma fler vågor.
Vid 14.00 tröttnade vi och sket i allt, och åkte hemåt. Vägarna var öppna igen, och det var inga problem med bilköer och dylikt (förvånade mig). Väl hemma siktade jag på att snorkla lite vid revet, men det skulle inte bli något av det. Havet var så upprört, strömt och konstigt, att det inte gick att simma överhuvudtaget. Strömmarna gick höger och vänster, fram och tillbaka. Och den var stark! Jesus, det var som forsar på stranden. Och vattnet drogs tillbaka, som vid lågvatten, bara på några minuter. Slurp, sa det. Revet och sandbottnen var blottat – helgalet. Efter ett litet tag kom vattnet tillbaka, och nivån höjdes flera decimeter och man såg inte revet igen. Något var på gång där ute. Har aldrig sett något liknande förut.
Jag är så bitter över att dessa tsunamivågor sabbade hela dagen för oss. Perfekt väder och allt. Verkligen jättetrist, även då vi åker hem i morgon. De styrande hanterade evakueringen bra. Det var dock lite taskigt med information framåt slutet av väntandet, huruvida det var säkert att ta sig hem eller inte. Väl hemma firade vi in på natten att vi ”överlevt tsunamin”.
Taggad #Chile, #hawaii, #Jordbävning, #Stilla Havet, #Tsunami, #Vågor
Postad i Exciting vardag of Johan, Hawaii