How can the life of such a man
Be in the palm of some fool’s hand?
To see him obviously framed
Couldn’t help but make me feel ashamed to live in a land
Where justice is a game.
Helt underbar sångtext av Dylan, som skrev den till förmån för boxaren som arresterades och dömdes för ett brott han, enligt Dylan och andra, inte begått.
“Mick needs to know what he’s going to do tomorrow,” says Richards, his voice slurring into a laugh. “Me, I’m just happy to wake up and see who’s hanging around. Mick’s rock, I’m roll.”
- Keith Richards
Påminner om relationen mellan mig och mitt kött och blod (my brother, Anders). Guess who’s who. Från en artikel i the Guardian om albumet ”Exile On Main St.” . Skön läsning.
Spotify har under dagen uppdaterat klienten för Windows och Mac OS X. En ganska stor uppdatering – många, många grafiska förändringar och funktioner har lagts till. Information och en komplett lista med funktioner finns i Spotify:s bloggpost.
Community-funktionerna är de som tar störst plats. Integreringen med Facebook är nu ännu tightare – du kan importera de Facebook-vänner som har Spotify, se deras spellistor, mest spelade låtar, stjärnmärkta låtar, etc. etc. Alla har en egen profilsida inne i klienten där man såklart kan styra vad som ska visas publikt. Dina vänner kan ses i en sidebar till höger. Integreringen med Facebooks feed är också intressant. Alla delade låtar (musik som vänner på Facebook länkar till i feeden) kommer dyka upp inuti Spotify. De hittas under tabben ”What’s new” -> ”Feed”. Smidigt värre.
”Inbox” är en ny funktioner som kommer bli stor. Glöm det gamla sättet att dela låtar (genom länkning). Nu kan du ”skicka” låtar direkt inuti Spotify till andra användare. Du kan högerklicka på vilken låt som helst och välja att skicka den till dina vänner. Låten kommer visas i deras Inbox. Grymt smart.
En annan grymt smidig funktion är möjligheten att importera lokala mp3- eller aac-filer till Spotify. Anta att du har låtar eller artister på din hårddisk som ännu inte finns i Spotify av olika skäl (t.ex. Beatles, Led Zeppelin, Metallica m.fl.). Istället för att byta till iTunes eller annan musikspelare för att lyssna på dessa låtar kan du nu dra in dem i Spotify och lyssna på dem där. De lokala låtarna hanteras som precis vilken Spotify-låt som helst. Det enda som skiljer dem åt är ikonen som indikerar att låten finns på din hårddisk. Jag har inte provat att skicka lokala låtar till andra användare än, men menyvalet finns tillgängligt om man högerklickar på en låt.
Det finns andra småförändringar här och där i programmet som gör att man myser till. Möjligheten att söka i spellistor är guld värd. Nedan är klippet från Spotify som går igenom de viktigaste funktionerna. Se också bloggposten jag länkade till ovan.
Jag köpte ”It Might Get Loud” från iTunes för ett tag sedan, och såg den först ikväll. Det är kort sagt en musikdokumentär om gitarrens historia och magi (låter mycket tristare än vad det är). Medverkande är Jimmy Page (Led Zeppelin), The Edge (U2) och Jack White (The White Stripes). Tre olika stilar jammar, diskuterar och berättar om just deras historia och hur de förälskade sig i gitarren som instrument. Grymt intressant. Ljudet är helt underbart: riffen, låtarna och effekterna. Varje gitarrist och musikintresserad bör se filmen. Det är en sådan film som gör att man vill skita i allt och bli gudomlig rockstjärna. Just så.
Fläskade upp fler bilder från min iPhone. Finns på Facebook och Flickr. Jag börjar bli bättre på ukulele nu också. Småspelar ”The Godfather”-temat, och den klassiska ukulele-låten ”Somewhere Over The Rainbow”. Det är svårt att lira som på vanlig gitarr, eftersom det (uppenbart) är fyra strängar, samt en helt annorlunda stämning på dem.
Boken är ”Hammer Of The Gods” – en biografi över Led Zeppelin. Ganska bra, översiktlig, men tog slut för snabbt, höhö. Stod mycket crazy i den, och jag tvivlar på att allt är 100% sant. Författaren verkar ha utgått från en enda källa i många fall, vilket aldrig är smart. Men det var bra underhållning. Nästa bok är ”Confessions Of A Vampire” av Anne Rice.
Listar några musikalbum som jag inte skulle klara mig utan i händelse av kärnvapenkatastrof, UFO-invasion, zombiesmitta eller liknande. Det är ingen speciellt ordning på dem, och jag tog inte med samlingsalbum (”Greatest Hits”). Bara rena studioalbum. Yeah.
The Beatles (”The White Album”) (1968) – The Beatles
Led Zeppelin IV (1971) – Led Zeppelin
Abbey Road (1969) – The Beatles
The Doors (1967) – The Doors
Physical Graffiti (1975) – Led Zeppelin
Animals (1977) – Pink Floyd
The Wall (1979) – Pink Floyd
Sticky Fingers (1971) – Rolling Stones
John Lennon/Plastic Ono Band (1970) – John Lennon
Joshua Tree (1987) – U2
Det är svårt att säga att ett helt album är bra – för oftast är max tre fjärdedelar av låtarna riktigt bra. Verken ovan är dock av nästan fullgod kvalitet. Om ni inte lyssnat till någon av dem än har ni begått en stor synd, ack. Med det vill jag säga godnatt.
I don’t know just where I’m going
But I’m gonna try for the kingdom if I can
When I’m rushing on my run
And I feel just like Jesus’ son
And I guess that I just don’t know
I wish that I was born a thousand years ago
I wish that I’d sailed the darkened seas
On a great big clipper ship
Going from this land here to that
On a sailor’s suit and cap
Away from the big city
Where a man cannot be free
Of all the evils of this town
Set sails. Up, up and away. Mountains and oceans – I’ve got them both.
VoiceOver (som på iPod Shuffle: den snackar med dig)
Nike+
Billigaste (4GB) går på 1.495 kr, och den större (8GB) kostar 1.795 kr. Man är nästan sugen på att köpa den bara för alla stora funktioner i en så liten snygg förpackning. Som en enkel mobiltelefon utan telefon.
Det förvånar mig varje dag att man hittar några guldklimpar i dagens sörja av pop/RnB/rock/hiphop/rap/techno/metal/osv. Det är inte ofta, men då och då lyckas industrin pumpa ut nån skön melodi som man nynnar på i nån månad, för att sedan hoppa över den då den är urspelad (både personligen och i radio/tv).
Ganska tragiskt att jag som 19-åring sitter och lyssnar på 40-50-årig musik. Ja, mestadels av tiden jag lyssnar på musik är det så gamla toner som ekar. Både i Spotify och i iTunes. Grymt uttjatat och töntigt, men: ”Det var bättre förr”. Jag skulle kunna räkna upp åtskilliga områden (melodi, instrument, omslag, produktion osv.) där gårdagens musikindustri piskar dagens. Var nog mer av ett hantverk, inte en stjärnfabrik där musiken blev ett verktyg endast skapat för att fylla skattkistor.
Känns som udden av mina tankar inte kommer ut här och nu, men anledningen till ovanstående är att Beatles hela skivkatalog släpps remastrad nu på onsdag (09/09/09). Samma datum som The Beatles Rock Band kommer. Angående remastern har den fått otaliga lovord. Bättre ljud, och en chans att äga hela samlingen lagligt för en summa är några av anledningarna till att jag funderar på ett köp. Blir mina första köpta cd-skivor på år, och det skulle vara kul om det blev Beatles. Eftersom jag anser att musiken är kulturarv, allmänbildning och revolutionerande är priset på £169.99 inte det värsta. Kanske köper boxen i Kanada…
Lade nån timme på kvällningen att leta reda på mer musik att rulla i spellistan. Jag hittade lite, så om ni inte har min Spotify-lista än så lägg till den här.