Så har det skett. En era är över. Skymningen nalkas.
Skön dramatisk inledning va? 
Tehe…
I alla fall så har jag tagit studenten. Wohoo. Vissa är så glada att de inte vet vad de heter, andra är såklart glada men inte über-freaking glada, och några tycker det är jobbigt att sluta gymnasiet. Jag ligger i den mellersta gruppen. Studenten är för mig en grej som man både har längtat och fasat över. Personligen så gillar jag inte avslut med andra människor, speciellt inte vår klass som har varit så jäkla tighta och sammansvetsade under dessa tre år. Gymnasiet formar på ett sätt personer, eftersom man har snarlika intressen och inte bara är en grupp människor som råkar gå i samma klass. Jag har märkt att vissa av de högskoleförberedande klasserna i bl.a. Gävle inte är alls lika öppenhjärtiga och polare som jag uppfattar min klass som. Gissar väl på att de är högre konkurrens där inne, och man blir mer som medtävlare i kampen om högsta betyg. Vår klass var ungefär uppdelad i två läger när det gällde studiemotivation, men ändå låg vi på exakt samma nivå socialt sett. Alla kunde verkligen snacka med alla, även om man inte hängde till vardags. Det var liksom inte så att vi hade olika status där vissa var ”bättre” än andra.
Jag tror seriöst inte att jag kan sätta ord på allt som tänks och upplevs hos oss just nu, så jag ska inte försöka. De flesta i klassen satt igår på förfesten i en ring och snackade om vad vi kände: om vad klassen har givit oss och vad man själv kunde gjort bättre. Själv ångrar jag att jag inte spenderade mer tid med dem, såklart. Tid är något alla vill ha mycket av, men som ingen kan få. Det senaste året har jag känt att vi kommit riktigt, riktigt nära varandra. Det är väl för att vi vet att vår tid tillsammans är räknad … Det var så fint att vi satt där och snackade (mer eller mindre klara i huvudet). Partyt ägde rum hos Emelie i klassen, där vi grillade och umgicks. Den riktiga, nästan symboliska, splittringen kom när vi drog till Lobby. Folk satte sig i olika fordon, men drog egentligen åt samma mål. För mig är det en ganska klar liknelse som beskriver hur vi lever idag. Personer tar olika vägar till ett gemensamt slutmål.
Nästan alla i klassen var inne på Lobby, tillsammans med typ alla andra studenter. Det var så jäkla kul där inne. Ingen misskötte sig, man drog omkring och snackade med nya och gamla vänner, och gratulerade främlingar. Skön stämning helt enkelt. Man önskade sig återigen att tiden skulle stanna … Allt flöt på tills det var dags för stängning. Jag och Gustaf hittade kvinnliga kollegor i NV som skulle hem till sig på efterfest, så vi bjöd oartigt nog in oss själva dit. Väl där snackade vi till runt 6 på morgonen om hatkärleken mellan teknik och natur, musik, studenten, framtiden m.m. Det var en skön avslutning på dygnet. En efter en av naturarna drog hem till sig på morgonen, och jag fick i slutet bokstavligt talat släpa Gustaf därifrån. Vi höll värdarna vakna goddammit! Ohyfsat att bara dröja sig kvar sådär. Efter tack och hejdå gick vi hem till en lägenhet jag fick låna över natten (?) av kära Jennifer. Så värt, tack igen! Sömnen var behövlig. Vid lunch skiljdes jag och Gustaf och drog åt olika håll. Det var den sista splittringen på min student 2009. Nu var klassen defenitivt över.
Jag är otroligt tacksam över att få gått i samma klass som dessa människor. Jag har vunnit så mycket, och jag hoppats jag har hjälpt andra under de tre åren vi känt varandra. Jag hoppas också, evinnerligt mycket, att vi inte tappar kontakten. Jag vet att det är klyschigt att säga så, för man tappar kontakten. Så är det bara. Men varför kan inte vi vara ett föredöme, och ha KLASSFEST VARJE SOMMAR?! Hehe, det vore awesome.
Jag skapade ett album på Facebook (funkar även med de som inte har konto) med bilder från min telefon på klassen. Jag ska höra med de andra om de har fler bilder, i så fall borde dessa samlas ihop.
Jag saknar redan klassen. Ångesten är ett faktum. Vår tid ihop var för kort, och studenten gick för fort.
